Farmor Pesla och farfar Aron på de tyska passbilderna.
Andra världskriget tog slut för min del en lördag i oktober 1998 utanför postkontoret i Mörby centrum utanför Stockholm. Jag hade varit där och hämtat ut ett rekommenderat brev, avsänt från Warszawa i Polen. Den dagen fick jag för första gången se hur mina farföräldrar såg ut. De mördades i koncentrationslägret Bełżec i sydöstra Polen någon gång under 1940 eller 41. Närmare omständigheter kring deras död är och förblir okända.
Farmor och farfars porträttbilder fanns i ett bortglömt krigsarkiv hos Judiska historiska institutet i Warszawa. De var fastklistrade på några ansökningshandlingar och letades fram av min farbror Jan som i sin tur postade dem till mig.
Under hela min uppväxt i Polen blev jag matad med berättelser om kriget. Om mina föräldrars flykt till Sovjet och deras mirakulösa räddning. Om alla släktingar som blev kvar i hemlandet och dödades av tyskarna.
Kriget var ett levande monster för mig och mina jämnåriga. Det svävade som ett svart moln över våra liv. Det fanns knappt en familj i vår omgivning som inte hade förlorat någon anhörig i krematorieugnen eller i motståndsrörelsen.
Farmor och farfar vägrade fly till Sovjet. De envisades med att bo kvar i Krakow ända tills de och några av deras barn beslutade sig för att flytta till småstaden Błażowa. Flytten var endast möjlig med tillstånd från den tyska ockupationsmyndigheten. Ansökan om flyttillstånd innebar också ett besök hos fotografen för att få ett passfoto taget.
De var fattiga, religiösa judar. De klädde upp sig i sina bästa kläder. Hela situationen måste ha känts väldigt obekväm. Jag ser hur de stirrar på mig från dessa fotografier med sina utmärglade, sorgsna ansikten. Med sina vemodiga, trötta ögon.
Aron Unger, min farfar, köpman, född 14 maj 1872.
Pesla Holzer, gift med Aron, född 14 maj 1875.
Rachele Leja Achler, dotter till Aron och Pesla, min faster, född 4 april 1904.
Simche Juda Achler, gift med Rachele, född 9 juli 1906.
Jakub Achler, far till Simche, född 24 december 1875.
Helena Bochenek, dotter till Aron och Pesla, min faster, född 14 februari 1910.
Jakub Bochenek, gift med Helena, född 1898.
Abraham Holzer, son till Aron och Pesla, min farbror, född 22 november 1905.
Bronia Holzer, gift med Abraham, född 4 april 1918.
Alla dessa människor förintades i Bełżeclägret. Det var bara en som överlevde. Jakub Bochenek anmälde sig frivilligt till arbetet som polis i gettot i Błażowa i tron att detta skulle kunna rädda honom, hans fru Helena och deras lille son Zygmunt.
Han kunde inte förutse det självklara. Desperat sökte han räddningen men ödet ville annorlunda. Helena och Zygmunt togs till fånga och förflyttades till koncentrationslägret där de som småningom mördades. Jakub levde kvar i egenskap av polis och hamnade efter kriget i USA där han avled någon gång på 1970-talet.
Nu är jag svensk och bor i Stockholm. Det här är vår historia och samtidigt en liten del av den svenska historien.
Läs mer om min familjs krigsöden: http://oskarpmask.com/2010/01/27/ett-parti-schack/
Här på Ulica Długosza 5 bodde mina farföräldrar före kriget.
Livet går vidare. En kvinna hänger tvätt på gården där min farmor och farfar levde på 1930-talet.
Den gamla synagogan vid stora torget i stadsdelen Kazimierz i Krakow rymmer i dag ett museum.
Snickaren Benjamin Holcer hade en verkstad i de judiska kvarteren i Krakow som har återskapats. Vem var han? Är jag släkt med honom? Frågor om en svunnen värld som inte längre går att svara på.
Den judiska begravningsplatsen i Kazimierz får numera besök av många som söker sina rötter och vill hedra minnet av döda släktingar.
Muren som omger den judiska begravningsplatsen i Kazimierz är byggd av sönderslagna gravstenar.
