1961 var året då jag fyllde 14. Med andra ord: en tid av förändringar, en tid av känslostormar. Innan höstens födelsedag kom sommarens stora resa. För första gången skulle vi resa utomlands. Eftersom detta utspelade sig i det kommunistiska Polen skulle resan gå till det stora landet i öst: Sovjetunionen.
Min mor och jag skulle hälsa på några ryska bekanta i Moskva. Vi skulle bo i deras lägenhet och dela vardagen med dem under ett par veckor. Det kändes otroligt spännande.
Några dagar före avresan kom min far hem med ett litet paket. ”Här får du ett förskott på födelsedagspresenten”, sade han. ”Jag tror du kommer att få användning för den på resan.” Jag öppnade otåligt paketet och där inne låg den – KAMERAN. En CMEHA 8M (uttalas: Smena), tillverkad på Sovjetunionens främsta kamerafabrik LOMO i Leningrad. Kamerans namn betydde förändring. Nu väntade nya tider.
Detta var en total överraskning. Jag hade till denna dag aldrig ens funderat på att fotografera. Min far var en flitig fotograf som på sin fritid gärna dokumenterade familjelivet. Före kriget, under 1930-talet hade han jobbat som s k gatufotograf i Kraków. Hans jobb var att ta bilder på besökande turister, framkalla och kopiera i expressfart för att sedan försöka sälja fotona till samma turister innan de hann lämna staden.
Jag fick en kort förklaring av kamerans funktioner. Inställningarna var ganska enkla. Ingen inbyggd ljusmätare, ingen automatik. Skärpan ställdes in på måfå efter att man hade uppskattat avståndet till motivet med s k ögonmått. När det gäller exponeringen fanns det några enkla symboler med sol, skugga, moln o s v att välja mellan – beroende på dagens väderlek.
Någon filmrulle fick jag inte. Far förklarade att det var bäst att jag först blev bekant med alla inställningarna genom att gå omkring och fotografera på låtsas. Dessutom var film och framkallning ganska dyrt på den tiden. ”Hitta det du vill ta bild på, ställ in kameran och tryck av. Du behöver ingen film. Bli kompis med kameran först”, var fars lektion nummer ett i fotografering. Den avslutades med en devis som har följt mig genom hela min karriär som fotograf: ”Innan man går ut och fotograferar måste man veta vilka bilder man ska ta”.
Under mina filmlösa övningsveckor skedde något som närmast kan jämföras med ett under. Att vandra omkring, hitta bilder, ta upp kamera ur fodralet, ställa in, lyfta den till ena ögat, blunda med det andra, vänta på det rätta ögonblicket och trycka av – allt detta blev en slags religiös upplevelse, en frälsning.
Från början vågade jag inte rikta kameran mot några människor. Det skulle kännas som ett intrång i de andras livs, jag avstod hellre. Det var gator, hus, spårvagnar och bilar som blev de första motiven.
Någon dag före avresan till Moskva fick jag en filmrulle. Far satte in den i kameran åt mig och sade: ”Det finns 36 bilder på rullen. Se nu till att det blir bra. Jag vill inte se några misslyckanden, jag vill se en berättelse om resan när mamma och du kommer tillbaka.”
Tyvärr har inga bilder från resan bevarats. Trots det finns några av dem lagrade i mitt minne. Barnen på gården där vi bodde som lärde mig prata ryska och som jag spelade fotboll med. Våra värdar familjen Kiseljov. Min kompis Jura och hans hund. Den stora trögflytande floden Moskva i kvällsljus. Tunnelbanan, rulltrapporna. Kreml med vakter utanför. Lenin och Stalin i det något otäcka mausoleet. Dessa mina första bilder kommer alltid att finnas där som en påminnelse om Den stora sommaren och en tid av förändring.
