Luddiga minnen lurar tungan

Tungans beläggningar har blivit grövre med åren. Smakerna får allt svårare att tränga fram till hjärnan. Förr räckte det med en kladdig karamell med fickludd på för att få barnasinnet skena iväg.

I dag krävs det mycket grövre artilleri. Lammfilé i mintsås. Chokladmousse. Sydafrikansk pinotage.

Men häromdagen hittade jag en ensam tuggummibit i fickan på ett par gamla jeans som för länge sedan hade blivit för trånga i midjan. Jag blåste på den försiktigt och stoppade den sedan girigt i munnen som om jag aldrig smakat tuggummi förut.

Långsamt sänkte jag tänderna i den gråvita fyrkanten och började förväntansfullt tugga på den. Pepparmintångorna kittlade i näsan när det hårda skalet runt tuggummit bröts med ett krasande ljud…

Sedan hände ingenting. Precis ingenting. Inga minnen dök upp i ögonvrån, inga tankens vilda utflykter. Jag kände förtvivlat efter medan jag rullade den söndertuggade biten på tungan.

Det smakade som det skulle: en tio år gammal Toy som för länge sedan förlorat sin styrka.

(Minnets soundtrack: Van Morrison – Real Real Gone)

Foto: Jurek Holzer
Foto: Jurek Holzer
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s