Omtumlande

Konstn‰ren Carl-Johan DeGeer

Konstnären Carl Johan De Geer i sin ateljé i augusti 2000. Det hade gått 21 år sedan hans stora fotoutställning på Moderna museet. Utställningen hade titeln Med kameran som tröst och innehöll för det mesta privata bilder ur hans händelserika liv. Jag skrev om det i Svenska Dagbladet (1979.05.04) bland annat att ”bilderna kan verka helt konstlösa och kaotiska vid första anblick. Men vid närmare betraktande upptäcker man snabbt tydliga mönster och avsikter”. Jag tyckte även att detta var en ”rolig och överraskande utställning”.

På ett annat ställe i artikeln berättar jag att ”Många av bilderna visar nakna kroppar av både män och kvinnor i De Geers liv”.

Dagen efter publiceringen blev jag uppringd av De Geers mor som talade om för mig att hon inte alls var nöjd med artikeln och att jag for med osanning om hennes son.

– Han är inte alls på det viset, sade mamman. Det här förstod jag inte alls, vilket jag också påpekade för henne. – Ja, alltså han är inte alls homosexuell, fortsatte hon med bestämd röst. Jag försökte förklara att det hade jag inte alls påstått men hon ville inte lyssna på mina förklaringar och lade på.

När jag nu läser artikeln 36 år senare ser jag där ett uttalande av konstnären själv som säger: ”Det finns numera dem som tycker att det är ‘dekadent’ att visa sin egen nakna kropp och att placeringen av en nakenbild i närheten av ett plakat om folkets makt är hånfullt mot den politiska kampen. Men ett sådant betraktelsesätt säger mer om betraktaren än om bilderna”.

För övrigt vill jag rekommendera den fina dokumentären om Carl Johan De Geer som finns på SvT Play.

Annonser

The Book

I used to be a photographer

​I recently had a look into an old passport of mine. Seeing all those stamps brought out a lot of memories. For almost forty years I was on the staff of Svenska Dagbladet, one of the major swedish newspapers. During those years I visited lots of places and saw a lot of faces.

Upon my retirement I found out that everyone was a photographer all of a sudden. Anyone could publish their photographs on the internet or in a book. It was both cheap and easy.

So I did, too.

”Faces and places.” is an ebook for iPad published by Blurb. Price: € 9,99. 122 pages. You can download it from here: http://store.blurb.com/ebooks/pfc17404f3fbb1bd816e7

När kriget äntligen tog slut

Farmor Pesla och farfar Aron på de tyska passbilderna.
Farmor Pesla och farfar Aron på de tyska passbilderna.

Andra världskriget tog slut för min del en lördag i oktober 1998 utanför postkontoret i Mörby centrum utanför Stockholm. Jag hade varit där och hämtat ut ett rekommenderat brev, avsänt från Warszawa i Polen. Den dagen fick jag för första gången se hur mina farföräldrar såg ut. De mördades i koncentrationslägret Bełżec i sydöstra Polen någon gång under 1940 eller 41. Närmare omständigheter kring deras död är och förblir okända.

Farmor och farfars porträttbilder fanns i ett bortglömt krigsarkiv hos Judiska historiska institutet i Warszawa. De var fastklistrade på några ansökningshandlingar och letades fram av min farbror Jan som i sin tur postade dem till mig.

Under hela min uppväxt i Polen blev jag matad med berättelser om kriget. Om mina föräldrars flykt till Sovjet och deras mirakulösa räddning. Om alla släktingar som blev kvar i hemlandet och dödades av tyskarna.

Kriget var ett levande monster för mig och mina jämnåriga. Det svävade som ett svart moln över våra liv. Det fanns knappt en familj i vår omgivning som inte hade förlorat någon anhörig i krematorieugnen eller i motståndsrörelsen.

Farmor och farfar vägrade fly till Sovjet. De envisades med att bo kvar i Krakow ända tills de och några av deras barn beslutade sig för att flytta till småstaden Błażowa. Flytten var endast möjlig med tillstånd från den tyska ockupationsmyndigheten. Ansökan om flyttillstånd innebar också ett besök hos fotografen för att få ett passfoto taget.

De var fattiga, religiösa judar. De klädde upp sig i sina bästa kläder. Hela situationen måste ha känts väldigt obekväm. Jag ser hur de stirrar på mig från dessa fotografier med sina utmärglade, sorgsna ansikten. Med sina vemodiga, trötta ögon.

Aron Unger, min farfar, köpman, född 14 maj 1872.

Pesla Holzer, gift med Aron, född 14 maj 1875.

Rachele Leja Achler, dotter till Aron och Pesla, min faster, född 4 april 1904.

Simche Juda Achler, gift med Rachele, född 9 juli 1906.

Jakub Achler, far till Simche, född 24 december 1875.

Helena Bochenek, dotter till Aron och Pesla, min faster, född 14 februari 1910.

Jakub Bochenek, gift med Helena, född 1898.

Abraham Holzer, son till Aron och Pesla, min farbror, född 22 november 1905.

Bronia Holzer, gift med Abraham, född 4 april 1918.

Alla dessa människor förintades i Bełżeclägret. Det var bara en som överlevde. Jakub Bochenek anmälde sig frivilligt till arbetet som polis i gettot i Błażowa i tron att detta skulle kunna rädda honom, hans fru Helena och deras lille son Zygmunt.

Han kunde inte förutse det självklara. Desperat sökte han räddningen men ödet ville annorlunda. Helena och Zygmunt togs till fånga och förflyttades till koncentrationslägret där de som småningom mördades. Jakub levde kvar i egenskap av polis och hamnade efter kriget i USA där han avled någon gång på 1970-talet.

Nu är jag svensk och bor i Stockholm. Det här är vår historia och samtidigt en liten del av den svenska historien.

Läs mer om min familjs krigsöden:    https://oskarpmask.com/2010/01/27/ett-parti-schack/

Här på Ulica Długosza 5 bodde mina farföräldrar före kriget.
Här på Ulica Długosza 5 bodde mina farföräldrar före kriget.
Livet går vidare. En kvinna hänger tvätt på gården där min farmor och farfar levde på 1930-talet.
Livet går vidare. En kvinna hänger tvätt på gården där min farmor och farfar levde på 1930-talet.
Den gamla synagogan vid stora torget i stadsdelen Kazimierz i Krakow rymmer i dag ett museum.
Den gamla synagogan vid stora torget i stadsdelen Kazimierz i Krakow rymmer i dag ett museum.
Snickaren Holger hade en verkstad i de judiska kvarteren i Krakow som har återskapats. Vem var han? Är jag släkt med honom? Frågor om en svunnen värld som inte längre går att svara på.
Snickaren Benjamin Holcer hade en verkstad i de judiska kvarteren i Krakow som har återskapats. Vem var han? Är jag släkt med honom? Frågor om en svunnen värld som inte längre går att svara på.
Den judiska begravningsplatsen i Kazimierz får numera besök av många som söker sina rötter och vill hedra minnet av döda släktingar.
Den judiska begravningsplatsen i Kazimierz får numera besök av många som söker sina rötter och vill hedra minnet av döda släktingar.
Muren som omger den judiska begravningsplatsen i Kazimierz är byggd av sönderslagna gravstenar.
Muren som omger den judiska begravningsplatsen i Kazimierz är byggd av sönderslagna gravstenar.

När La Ekberg drog ministern i näsan

Foto: Jurek Holzer.
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.  

”- Anita Ekberg är så viktig för vårt anseende utomlands, och jag ville gärna visa en gest av uppskattning, säger han.

Stjärnan gör drottninglik entré, hälsar vänligt – och snappar åt sig SvD:s reporterblock. Inga intervjuer!

Det här är en dam som varit med sedan paparazzon uppfanns, i hennes genombrottsfilm Det ljuva livet från 1960, som ikväll visas på Filmhuset i Stockholm.
– Men Anita, det är ingen paparazzo, det är Svenska Dagbladet, säger kulturministern försiktigt.
Då får vi ta några bilder.”

Eftersom det var jag som var fotografen vid tillfället kan jag i dag berätta vad filmstjärnan gjorde med ministerns näsa. Hon hade med sig en liten fläkt som hon kylde sig med. Pagrotsky visade intresse för fläkten. Ekberg vände sig mot honom och sträckte ut handen mot hans ansikte. Det var då jag tog bilden.

Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet. 
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.  
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.   
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet.
Foto: Jurek Holzer/Svenska Dagbladet. 

Berlin 2009

Berlinmuren 360

Berlinmuren 74

Khemiri 165

Khemiri 468

Berlinmuren 39

Berlinmuren 234

Khemiri 001

Khemiri 153Khemiri 224

Khemiri 382

Khemiri 474

Khemiri 494

Khemiri 464

Khemiri 489

Khemiri 141

Khemiri 223

Det har gått 25 år sedan Berlinmuren mellan Öst- och Västeuropa öppnades. Den 9 november 1989 slogs grindarna till gränsövergången vid Bornholmerstrasse upp och en större folksamling kunde promenera över den tidigare så hårt bevakade gränsen. Dessa bilder tog jag i november 2009 då man firade ett 20-årsjubileum av murens fall.

Soundtrack: Lou Reed – Berlin

Luddiga minnen lurar tungan

Tungans beläggningar har blivit grövre med åren. Smakerna får allt svårare att tränga fram till hjärnan. Förr räckte det med en kladdig karamell med fickludd på för att få barnasinnet skena iväg.

I dag krävs det mycket grövre artilleri. Lammfilé i mintsås. Chokladmousse. Sydafrikansk pinotage.

Men häromdagen hittade jag en ensam tuggummibit i fickan på ett par gamla jeans som för länge sedan hade blivit för trånga i midjan. Jag blåste på den försiktigt och stoppade den sedan girigt i munnen som om jag aldrig smakat tuggummi förut.

Långsamt sänkte jag tänderna i den gråvita fyrkanten och började förväntansfullt tugga på den. Pepparmintångorna kittlade i näsan när det hårda skalet runt tuggummit bröts med ett krasande ljud…

Sedan hände ingenting. Precis ingenting. Inga minnen dök upp i ögonvrån, inga tankens vilda utflykter. Jag kände förtvivlat efter medan jag rullade den söndertuggade biten på tungan.

Det smakade som det skulle: en tio år gammal Toy som för länge sedan förlorat sin styrka.

(Minnets soundtrack: Van Morrison – Real Real Gone)

Foto: Jurek Holzer
Foto: Jurek Holzer

Something happening here

2006-01-28 En nazistdemonstration tågar från Norra Bantorget till Odenplan och möter en motdemonstration, varpå polisen sätter nazisterna på en buss som körs därifrån. Foto: Jurek Holzer
2006-01-28
En nazistdemonstration tågar från Norra Bantorget till Odenplan och möter en motdemonstration, varpå polisen sätter nazisterna på en buss som körs därifrån. Foto: Jurek Holzer

I går nåddes vi av nyheten om att nazisterna försöker dominera de södra förorterna. I Kärrtorp överfölls en fredlig demonstration mot nazismen av maskerade svartklädda män. Nu visar nazisterna sitt fula tryne på riktigt, fast ännu så länge är de alldeles för få och för fega.

Händelserna har fått mig att som vanligt tänka på en gammal låt med Buffalo Springfield:

There’s something happening here
What it is ain’t exactly clear
There’s a man with a gun over there
Telling me I got to beware

I think it’s time we stop, children, what’s that sound
Everybody look what’s going down

There’s battle lines being drawn
Nobody’s right if everybody’s wrong
Young people speaking their minds
Getting so much resistance from behind

I think it’s time we stop, hey, what’s that sound
Everybody look what’s going down

What a field-day for the heat
A thousand people in the street
Singing songs and carrying signs
Mostly say, hooray for our side

It’s time we stop, hey, what’s that sound
Everybody look what’s going down

Paranoia strikes deep
Into your life it will creep
It starts when you’re always afraid
You step out of line, the man come and take you away

We better stop, hey, what’s that sound
Everybody look what’s going down
Stop, hey, what’s that sound
Everybody look what’s going down
Stop, now, what’s that sound
Everybody look what’s going down
Stop, children, what’s that sound
Everybody look what’s going down

%d bloggare gillar detta: