När kriget äntligen tog slut

Farmor Pesla och farfar Aron på de tyska passbilderna.
Farmor Pesla och farfar Aron på de tyska passbilderna.

Andra världskriget tog slut för min del en lördag i oktober 1998 utanför postkontoret i Mörby centrum utanför Stockholm. Jag hade varit där och hämtat ut ett rekommenderat brev, avsänt från Warszawa i Polen. Den dagen fick jag för första gången se hur mina farföräldrar såg ut. De mördades i koncentrationslägret Bełżec i sydöstra Polen någon gång under 1940 eller 41. Närmare omständigheter kring deras död är och förblir okända.

Farmor och farfars porträttbilder fanns i ett bortglömt krigsarkiv hos Judiska historiska institutet i Warszawa. De var fastklistrade på några ansökningshandlingar och letades fram av min farbror Jan som i sin tur postade dem till mig.

Under hela min uppväxt i Polen blev jag matad med berättelser om kriget. Om mina föräldrars flykt till Sovjet och deras mirakulösa räddning. Om alla släktingar som blev kvar i hemlandet och dödades av tyskarna.

Kriget var ett levande monster för mig och mina jämnåriga. Det svävade som ett svart moln över våra liv. Det fanns knappt en familj i vår omgivning som inte hade förlorat någon anhörig i krematorieugnen eller i motståndsrörelsen.

Farmor och farfar vägrade fly till Sovjet. De envisades med att bo kvar i Krakow ända tills de och några av deras barn beslutade sig för att flytta till småstaden Błażowa. Flytten var endast möjlig med tillstånd från den tyska ockupationsmyndigheten. Ansökan om flyttillstånd innebar också ett besök hos fotografen för att få ett passfoto taget.

De var fattiga, religiösa judar. De klädde upp sig i sina bästa kläder. Hela situationen måste ha känts väldigt obekväm. Jag ser hur de stirrar på mig från dessa fotografier med sina utmärglade, sorgsna ansikten. Med sina vemodiga, trötta ögon.

Aron Unger, min farfar, köpman, född 14 maj 1872.

Pesla Holzer, gift med Aron, född 14 maj 1875.

Rachele Leja Achler, dotter till Aron och Pesla, min faster, född 4 april 1904.

Simche Juda Achler, gift med Rachele, född 9 juli 1906.

Jakub Achler, far till Simche, född 24 december 1875.

Helena Bochenek, dotter till Aron och Pesla, min faster, född 14 februari 1910.

Jakub Bochenek, gift med Helena, född 1898.

Abraham Holzer, son till Aron och Pesla, min farbror, född 22 november 1905.

Bronia Holzer, gift med Abraham, född 4 april 1918.

Alla dessa människor förintades i Bełżeclägret. Det var bara en som överlevde. Jakub Bochenek anmälde sig frivilligt till arbetet som polis i gettot i Błażowa i tron att detta skulle kunna rädda honom, hans fru Helena och deras lille son Zygmunt.

Han kunde inte förutse det självklara. Desperat sökte han räddningen men ödet ville annorlunda. Helena och Zygmunt togs till fånga och förflyttades till koncentrationslägret där de som småningom mördades. Jakub levde kvar i egenskap av polis och hamnade efter kriget i USA där han avled någon gång på 1970-talet.

Nu är jag svensk och bor i Stockholm. Det här är vår historia och samtidigt en liten del av den svenska historien.

Läs mer om min familjs krigsöden:    https://oskarpmask.com/2010/01/27/ett-parti-schack/

Här på Ulica Długosza 5 bodde mina farföräldrar före kriget.
Här på Ulica Długosza 5 bodde mina farföräldrar före kriget.
Livet går vidare. En kvinna hänger tvätt på gården där min farmor och farfar levde på 1930-talet.
Livet går vidare. En kvinna hänger tvätt på gården där min farmor och farfar levde på 1930-talet.
Den gamla synagogan vid stora torget i stadsdelen Kazimierz i Krakow rymmer i dag ett museum.
Den gamla synagogan vid stora torget i stadsdelen Kazimierz i Krakow rymmer i dag ett museum.
Snickaren Holger hade en verkstad i de judiska kvarteren i Krakow som har återskapats. Vem var han? Är jag släkt med honom? Frågor om en svunnen värld som inte längre går att svara på.
Snickaren Benjamin Holcer hade en verkstad i de judiska kvarteren i Krakow som har återskapats. Vem var han? Är jag släkt med honom? Frågor om en svunnen värld som inte längre går att svara på.
Den judiska begravningsplatsen i Kazimierz får numera besök av många som söker sina rötter och vill hedra minnet av döda släktingar.
Den judiska begravningsplatsen i Kazimierz får numera besök av många som söker sina rötter och vill hedra minnet av döda släktingar.
Muren som omger den judiska begravningsplatsen i Kazimierz är byggd av sönderslagna gravstenar.
Muren som omger den judiska begravningsplatsen i Kazimierz är byggd av sönderslagna gravstenar.

Luddiga minnen lurar tungan

Tungans beläggningar har blivit grövre med åren. Smakerna får allt svårare att tränga fram till hjärnan. Förr räckte det med en kladdig karamell med fickludd på för att få barnasinnet skena iväg.

I dag krävs det mycket grövre artilleri. Lammfilé i mintsås. Chokladmousse. Sydafrikansk pinotage.

Men häromdagen hittade jag en ensam tuggummibit i fickan på ett par gamla jeans som för länge sedan hade blivit för trånga i midjan. Jag blåste på den försiktigt och stoppade den sedan girigt i munnen som om jag aldrig smakat tuggummi förut.

Långsamt sänkte jag tänderna i den gråvita fyrkanten och började förväntansfullt tugga på den. Pepparmintångorna kittlade i näsan när det hårda skalet runt tuggummit bröts med ett krasande ljud…

Sedan hände ingenting. Precis ingenting. Inga minnen dök upp i ögonvrån, inga tankens vilda utflykter. Jag kände förtvivlat efter medan jag rullade den söndertuggade biten på tungan.

Det smakade som det skulle: en tio år gammal Toy som för länge sedan förlorat sin styrka.

(Minnets soundtrack: Van Morrison – Real Real Gone)

Foto: Jurek Holzer
Foto: Jurek Holzer

Förändringens tid

Smena 5bl

1961 var året då jag fyllde 14. Med andra ord: en tid av förändringar, en tid av känslostormar.  Innan höstens födelsedag kom sommarens stora resa. För första gången skulle vi resa utomlands. Eftersom detta utspelade sig i det kommunistiska Polen skulle resan gå till det stora landet i öst: Sovjetunionen.

Min mor och jag skulle hälsa på några ryska bekanta i Moskva. Vi skulle bo i deras lägenhet och dela vardagen med dem under ett par veckor. Det kändes otroligt spännande.

Några dagar före avresan kom min far hem med ett litet paket. ”Här får du ett förskott på födelsedagspresenten”, sade han. ”Jag tror du kommer att få användning för den på resan.” Jag öppnade otåligt paketet och där inne låg den – KAMERAN. En CMEHA 8M (uttalas: Smena), tillverkad på Sovjetunionens främsta kamerafabrik LOMO i Leningrad. Kamerans namn betydde förändring. Nu väntade nya tider.

Detta var en total överraskning. Jag hade till denna dag aldrig ens funderat på att fotografera. Min far var en flitig fotograf som på sin fritid gärna dokumenterade familjelivet. Före kriget, under 1930-talet hade han jobbat som s k gatufotograf i Kraków. Hans jobb var att ta bilder på besökande turister, framkalla och kopiera i expressfart för att sedan försöka sälja fotona till samma turister innan de hann lämna staden.

Jag fick en kort förklaring av kamerans funktioner. Inställningarna var ganska enkla. Ingen inbyggd ljusmätare, ingen automatik. Skärpan ställdes in på måfå efter att man hade uppskattat avståndet till motivet med s k ögonmått. När det gäller exponeringen fanns det några enkla symboler med sol, skugga, moln o s v att välja mellan – beroende på dagens väderlek.

Någon filmrulle fick jag inte. Far förklarade att det var bäst att jag först blev bekant med alla inställningarna genom att gå omkring och fotografera på låtsas. Dessutom var film och framkallning ganska dyrt på den tiden. ”Hitta det du vill ta bild på, ställ in kameran och tryck av. Du behöver ingen film. Bli kompis med kameran först”, var fars lektion nummer ett i fotografering. Den avslutades med en devis som har följt mig genom hela min karriär som fotograf: ”Innan man går ut och fotograferar måste man veta vilka bilder man ska ta”.

Under mina filmlösa övningsveckor skedde något som närmast kan jämföras med ett under. Att vandra omkring, hitta bilder, ta upp kamera ur fodralet, ställa in, lyfta den till ena ögat, blunda med det andra, vänta på det rätta ögonblicket och trycka av – allt detta blev en slags religiös upplevelse, en frälsning.

Från början vågade jag inte rikta kameran mot några människor. Det skulle kännas som ett intrång i de andras livs, jag avstod hellre. Det var gator, hus, spårvagnar och bilar som blev de första motiven.

Någon dag före avresan till Moskva fick jag en filmrulle. Far satte in den i kameran åt mig och sade: ”Det finns 36 bilder på rullen. Se nu till att det blir bra. Jag vill inte se några misslyckanden, jag vill se en berättelse om resan när mamma och du kommer tillbaka.”

Tyvärr har inga bilder från resan bevarats. Trots det finns några av dem lagrade i mitt minne. Barnen på gården där vi bodde som lärde mig prata ryska och som jag spelade fotboll med. Våra värdar familjen Kiseljov. Min kompis Jura och hans hund. Den stora trögflytande floden Moskva i kvällsljus. Tunnelbanan, rulltrapporna. Kreml med vakter utanför. Lenin och Stalin i det något otäcka mausoleet. Dessa mina första bilder kommer alltid att finnas där som en påminnelse om Den stora sommaren och en tid av förändring.

 

PÅ FEL SIDA OM GRÄNSEN

Centralen lyser rött. Foto: Jurek Holzer
Centralen lyser rött. Foto: Jurek Holzer

Det är vår och solen skiner men egentligen blir vårt land mörkare för varje dag som går. Det dyker ständigt upp nya vittnesmål om detta. Vi har drabbats av något som kallas inre gränskontroll. Det betyder att det går en osynlig gräns kors och tvärs genom landet; en gräns mellan dem som har rätt att vara här och dem som inte har den rätten. Våra myndigheter tycks vara de enda som kan se denna gräns och de har placerat oss på båda sidor om den. Snart kan ingen längre vara säker på vilken sida om gränsen han eller hon vistas. När som helst kan vi bli stoppade av polis som kräver att få titta på passet. Om man inte har något pass hamnar man i ett s k förvar. Som ett slags arkiv där alla som befinner sig på fel sida om gränsen arkiveras.
Officiellt korsade jag denna gräns för ca 40 år sedan. Jag har i många år känt mig trygg i tanken att jag befann mig på den rätta sidan. På senare tid  har jag dock blivit ganska osäker på det. Jag kan när som helst stoppas på gatan eller i tunnelbanan av en myndighetsperson som undrar på vilken sida av gränsen jag har rätt att vara. Det gör oss alla till objudna gäster här i landet.
Myndigheterna vill egentligen inte ha oss här. Vi har blivit för många, för besvärliga, för svåra att hantera. Därför har de infört ett direktiv som gör det möjligt att utvisa oss alla. När man rensat landet från alla medborgarna kan myndigheterna sätta igång och utöva sin makt över ingenting.

Skärholmen

Bilden ovan tog jag i Skärholmen centrum någon gång 1974. Den fick delat första pris i en fototävling för invandrare, arrangerad av Immigrantinstitutet 1975 under mottot ”Så ser jag på Sverige”. Det var nästan 40 år sedan. Inte mycket har ändrats sedan dess.

Året som gått

Tack alla som besökt den här bloggen under 2011. Vi ses igen 2012.

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Syndey Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 20 000 times in 2011. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 7 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Baumans kompass

– Föreställ er att ni sitter på ett fullsatt flygplan. Ni tror att planet är bemannat, det hörs olika meddelanden i högtalarna då och då. Så småningom visar det sig att det är tomt i cockpiten, planet går på autopilot mot ett okänt mål och en flygplats som ännu inte är byggd, säger professor Zygmunt Bauman. Sådan är hans bedömning av läget som vår civilisation befinner sig i.

Den 86-årige polskjudiske sociologen och filosofen talar inför en till brädden fylld salong på Södra teatern i Stockholm. Den andäktigt lyssnande publiken består mest av ungdomar.

Ämnet för kvällen är ”Interregnum”, mellan systemen – Baumans term för tillståndet i världen just nu. De politiska systemen har upphört att fungera, makten och politiken har delat på sig. Ingen lösnig finns i sikte – det nya är ännu inte uppfunnet. Vår livsstil idag består i att konsumera – det är det vi tror att vi blir lyckliga av.

Våra liv präglas av stor osäkerhet. Samhällsklasser har ersatts av ett ”prekariat” (från engelska ordet precarious som betyder vansklig, osäker) som ersatt det gamla proletariatet.

– The jury is still out (juryn är fortfarande ute och överlägger), avslutar Zygmunt Bauman på sin skrovliga polskengelska. It is high time to come into the courtroom – det är hög tid att komma tillbaka och meddela domen.